Arkiv för kategori ‘Kärlek’

Ett långt bad förlänger livet

Publicerat: 24 februari, 2013 i Kärlek, Tankar

Eftersom jag själv bor på söder, något mindre och utan badkar just nu känns det som rena rama lyxen att få krypa ner i ett bad hemma hos min väninna. Väninnan bortrest och jag har förmånen att vara kattvakt till två mycket personliga siameser.

Vilken underbar dag, klar himmel, skön långdistanslöpning och nu – bad med levande ljus, doft och porlande musik.

Bad

Älskar att bada

Annonser

Jag har en fantastisk uppdragsgivare och vän som jag vill rekommendera varmt på alla sätt och vis. Hon heter Helena Silver och är: Dipl. Stress- och Friskvårdsterapeut, Dipl. Rekreationsterapeut, Coach/Prestationshandledare och snart Dipl. Mind to body trainer. Företaget Helena driver heter Humaliv.

Helena utstrålar trygghet, positiv energi och kärlek. Du blir harmonisk i hennes sällskap, vilket för mig är en förutsättning för att arbeta med det hon gör.

Helena Silver

Helena Silver

För någon vecka sen fick jag förmånen att prova en session Mind to body, en för mig helt ny form av kroppscoachning. Coachningen börjar med en analys av fötterna och en allmän hälsointervju.

HelenSilver3

Genom fötterna ser Helena fyra element: Jord (häl), vatten (hålfoten), eld (främre trampdynan) och luft (tårna). Dessa är kopplade till min personlighet och mina egenskaper. Här kan hon avläsa var på fötterna jag lägger stor tyngd och vad jag har för blockeringar i kropp, tanke och själ. Själv hade jag stor potential på elementet eld, men hade för mycket vatten som låg och skvalpa ovanför. Vilket kan tolkas som att det ligger för mycket känslor/oro och släcker min passion. Kan ju kännas rimligt. Jag hade rätt belastade tår också vilket kan tolkas att jag tänker och analyserar något för mycket. Hm. Börjar känna mig rätt träffad. Helena avslutar med att fråga om jag har en skadad högeraxel. Stämde det med.

Det handlar om att tyda mina kroppsliga signaler och öka min medvetenhet om vad min kropp signalerar till mig. Kroppen vet vad vi vill och behöver men vi fastnar oftast i tänkandet. Helenas syfte är att härleda smärtor och blockeringar och att leda mig på rätt väg. Därför kallar jag det coachning. Det är ingen behandling som botar utan snarare ett sätt att identifiera/tolka kroppens signaler, göra mig medveten om detta och leda mig mot ett liv där kropp, sinne och själ är i samklang.

Det här var alltså första besöket som ska följas upp med en serie sessioner. Jag vet inte mer än så här om Mind to body men kommer att berätta om min upplevelse och vart det leder mig.

I ett tidigare inlägg berättade jag även om Rekreationsterapi .

Just idag är jag stark

Publicerat: 26 januari, 2013 i #Blogg100, Kärlek, Tankar

 

Ibland är den här låten bara så passande…Hoppas att ni har en skön lördag. 🙂

Insikt

Publicerat: 14 juni, 2012 i Kärlek, Relationer, Tankar

Ibland behöver jag höja min blick och lokalisera vart jag befinner mig på min livskarta, på min alldeles egen karta. Kartan som visar vart jag önskar och hoppas att jag befinner mig om 1 år, 5 år, 10 år, 30 år.  I vuxen ålder har jag lärt mig att stanna upp, fundera på: lever jag som jag själv valt att leva eller lever jag ett liv för att passa in i andras eller faller jag in i normer och mönster.

Om kursen börjar komma för långt ifrån min egna riktlinje så börjar det kännas ängsligt och olustigt i kroppen.

För att undvika detta stannar jag upp och lyssnar in mig själv, känslor, tankar, själ, hälsa och energinivån. Ser och förstår jag att jag har en dålig samklang just nu behöver jag se över mitt nuläge och kanske styra om kursen. Jag behöver inte återgå till den gamla trygga vägen, vi är ju förändliga, vi utvecklas och uppskattar därför olika saker i olika livsfaser. Jag får hela tiden upp ögonen och hittar nya vinklar och perspektiv.  Häftigt tycker jag, otryggt tycker många.

Om jag inte lyssnar på mina egna signaler i ett tidigt stadium så gör jag avkall på mig själv. Då ställer jag mig själv i det andra rummet och självrespekten försvinner succesivt.

Det som får mig otrygg är då jag går ifrån min egen inre röst. Då vacklar jag. Då flackar min blick, då vill jag inte mötas, då försvinner min nyfikenhet och mitt mod.

Lite av livet, en ständig orientering. Ibland tar jag genvägar och ibland trasslar jag in mig i snårigheter. Den mest välmående är den som inte tillåter sig gå för långt från sin egen kurs. Den som ständigt håller kontakt med sitt jag och lyssnar på jagets varningssignaler.

Signalen uttrycker sig på olika sätt, oro, magont, stel nacke, ond rygg, spända axlar, ångest, sömnbesvär, dålig självkänsla och koncentrationssvårigheter mm.

Det motsatta, då jag är på rätt kurs, då jag lyssnat, känt och respekterat och förstått mina egna behov då kan jag känna flow. Flow är den härligaste känsla jag kan ha. Då vet jag. Nu är jag rätt. Så skönt.

Den kan även uppstå i grupp. Samklang och flow. Då vi alla spelar en unik roll, vi accepterar olikheter och förstår att vi alla är viktiga och bidrar på olika sätt.

Det är något att eftersträva.

Vad är Livsklok

Publicerat: 23 mars, 2012 i Kärlek, Relationer, Tankar
Etiketter:, , ,

Att vara Livsklok

För mig betyder Livsklok att ta hand om sitt hjärtas röst och att respektera, lyssna, visa uppskattning och att vara kärleksfull mot sin omgivning,  i relationer till andra människor och miljön. Att lyssna då kroppen säger nej. Att gå den väg som känns rätt både i kropp och själ. Att lita på sin inre röst och funderar på vad den vill säga, när den är rädd, visar ångest, blir arg eller ledsen. Sen även funderar många varv på när du mår som bäst, vad som får dig att skratta och vad får dig att njuta – för det är här du tankar din energi och kraft. Dessa stunden ska planeras och aldrig försakas. Att vara livsklok för mig handlar om att hämta hem lika mycket energi som man tar, det gäller både den egna kroppen och miljön. Som Auberginerna, som har stor respekt för naturen. De ser till att det alltid finns något kvar som kan gro, äter de upp något planterar de nytt.

Jag och Jocke bestämde oss för att gå på bio och vi började med att köpa biljetterna på Filmstaden Söder. Medans vi väntade på att filmen skulle börja åt vi lite tackos, drack ett glas rött, lyssnade på lite jazz spontant sen iväg  för att köpa lite popcorn och hinna gå på toaletten, filmen skulle vara närmare två timmar lång så det va nödvändigt.

När jag väl sätter mig ner på min plats i biosalongen och tänkte stänga av mobilen upptäcker jag att den är borta. Förtvivlad börjar jag att leta i alla fickor och Jocke ringer den för att höra om vi hör signalen. Då svarade Cimon, min son, i min mobil. Gissa om vi såg förvånade ut. Han berättar att han har mobilen och är på väg hem och vi bestämmer att vi ska åka förbi hemma hos honom och hämta den sen. Bion hade börjat så vi kunde inte prata så länge för att ta reda på hur mobilen hamnat där. Gissa om vi undrade.

När vi väl hämtade mobilen berättade Cimon att det var en kvinna med två barn som hittat mobilen på toaletten. Hon ringde de sist ringda numret och kom då fram till Cimon. Cimon va precis vid Skrapan och mötte upp mamman med min mobil.

Detta hinner alltså hända från det att jag går på toaletten, köper popcorn och sätter mig i salongen.

Jag känner mig så förbannat tacksam för att det finns bra människor och att just denna fina människa hittade min mobil.

Vet inte vad du heter, men du kanske ser eller läser detta någon dag.

Tack och stor varm kram.

Att gå på lina

Publicerat: 2 januari, 2012 i Familj, Kärlek, Relationer
Etiketter:, ,

Att reflektera över det som varit kan vara bra. För en stund tänker jag över året som varit och känner att det griper tag i mig, året har varit tungt och snårigt. Jag har mött utmaningar som jag stod helt orustad inför. Så är livet ibland. När man något uppsträckt och stolt tycker att man har lärt sig en ny läxa så kommer en ny med helt andra prövningar. Detta år har jag för första gången i mitt vuxna liv vara beroende av någon annan. Den utmaningen är tuffare än man kan tro då man har varit en ”ensam krigare” hela livet. Under året har jag levt med en känsla av att jag balanserar på en lina som ständigt var under svaj, som att jag hänger löst. Att inte själv kunna påverka mina beslut fullt ut är frustrerande – trots att detta var uppgjort, det skulle vara så ett tag det ingick i den långsiktiga planen, så blev det oerhört påfrestande. Dessutom har jag ett helt koppel med nära som är vana vid att jag står där, stark och beslutsam. När deras förundrade blickar tittade och jag vacklade oroligt hit och dit, visste jag att jag var på helt ny och okänd mark.

Men samtidigt är jag övertygad om att jag får den utmaning jag behöver.

Jag går lite tilltuffsad, men något ödmjukare in i det nya året.

Känner mig enormt hoppfull. Av någon anledning så tror jag att detta år kommer att bli mycket bättre.