Arkiv för kategori ‘Kärlek’

Ett långt bad förlänger livet

Publicerat: 24 februari, 2013 i Kärlek, Tankar

Eftersom jag själv bor på söder, något mindre och utan badkar just nu känns det som rena rama lyxen att få krypa ner i ett bad hemma hos min väninna. Väninnan bortrest och jag har förmånen att vara kattvakt till två mycket personliga siameser.

Vilken underbar dag, klar himmel, skön långdistanslöpning och nu – bad med levande ljus, doft och porlande musik.

Bad

Älskar att bada

Jag har en fantastisk uppdragsgivare och vän som jag vill rekommendera varmt på alla sätt och vis. Hon heter Helena Silver och är: Dipl. Stress- och Friskvårdsterapeut, Dipl. Rekreationsterapeut, Coach/Prestationshandledare och snart Dipl. Mind to body trainer. Företaget Helena driver heter Humaliv.

Helena utstrålar trygghet, positiv energi och kärlek. Du blir harmonisk i hennes sällskap, vilket för mig är en förutsättning för att arbeta med det hon gör.

Helena Silver

Helena Silver

För någon vecka sen fick jag förmånen att prova en session Mind to body, en för mig helt ny form av kroppscoachning. Coachningen börjar med en analys av fötterna och en allmän hälsointervju.

HelenSilver3

Genom fötterna ser Helena fyra element: Jord (häl), vatten (hålfoten), eld (främre trampdynan) och luft (tårna). Dessa är kopplade till min personlighet och mina egenskaper. Här kan hon avläsa var på fötterna jag lägger stor tyngd och vad jag har för blockeringar i kropp, tanke och själ. Själv hade jag stor potential på elementet eld, men hade för mycket vatten som låg och skvalpa ovanför. Vilket kan tolkas som att det ligger för mycket känslor/oro och släcker min passion. Kan ju kännas rimligt. Jag hade rätt belastade tår också vilket kan tolkas att jag tänker och analyserar något för mycket. Hm. Börjar känna mig rätt träffad. Helena avslutar med att fråga om jag har en skadad högeraxel. Stämde det med.

Det handlar om att tyda mina kroppsliga signaler och öka min medvetenhet om vad min kropp signalerar till mig. Kroppen vet vad vi vill och behöver men vi fastnar oftast i tänkandet. Helenas syfte är att härleda smärtor och blockeringar och att leda mig på rätt väg. Därför kallar jag det coachning. Det är ingen behandling som botar utan snarare ett sätt att identifiera/tolka kroppens signaler, göra mig medveten om detta och leda mig mot ett liv där kropp, sinne och själ är i samklang.

Det här var alltså första besöket som ska följas upp med en serie sessioner. Jag vet inte mer än så här om Mind to body men kommer att berätta om min upplevelse och vart det leder mig.

I ett tidigare inlägg berättade jag även om Rekreationsterapi .

Just idag är jag stark

Publicerat: 26 januari, 2013 i #Blogg100, Kärlek, Tankar

 

Ibland är den här låten bara så passande…Hoppas att ni har en skön lördag. 🙂

Insikt

Publicerat: 14 juni, 2012 i Kärlek, Relationer, Tankar

Ibland behöver jag höja min blick och lokalisera vart jag befinner mig på min livskarta, på min alldeles egen karta. Kartan som visar vart jag önskar och hoppas att jag befinner mig om 1 år, 5 år, 10 år, 30 år.  I vuxen ålder har jag lärt mig att stanna upp, fundera på: lever jag som jag själv valt att leva eller lever jag ett liv för att passa in i andras eller faller jag in i normer och mönster.

Om kursen börjar komma för långt ifrån min egna riktlinje så börjar det kännas ängsligt och olustigt i kroppen.

För att undvika detta stannar jag upp och lyssnar in mig själv, känslor, tankar, själ, hälsa och energinivån. Ser och förstår jag att jag har en dålig samklang just nu behöver jag se över mitt nuläge och kanske styra om kursen. Jag behöver inte återgå till den gamla trygga vägen, vi är ju förändliga, vi utvecklas och uppskattar därför olika saker i olika livsfaser. Jag får hela tiden upp ögonen och hittar nya vinklar och perspektiv.  Häftigt tycker jag, otryggt tycker många.

Om jag inte lyssnar på mina egna signaler i ett tidigt stadium så gör jag avkall på mig själv. Då ställer jag mig själv i det andra rummet och självrespekten försvinner succesivt.

Det som får mig otrygg är då jag går ifrån min egen inre röst. Då vacklar jag. Då flackar min blick, då vill jag inte mötas, då försvinner min nyfikenhet och mitt mod.

Lite av livet, en ständig orientering. Ibland tar jag genvägar och ibland trasslar jag in mig i snårigheter. Den mest välmående är den som inte tillåter sig gå för långt från sin egen kurs. Den som ständigt håller kontakt med sitt jag och lyssnar på jagets varningssignaler.

Signalen uttrycker sig på olika sätt, oro, magont, stel nacke, ond rygg, spända axlar, ångest, sömnbesvär, dålig självkänsla och koncentrationssvårigheter mm.

Det motsatta, då jag är på rätt kurs, då jag lyssnat, känt och respekterat och förstått mina egna behov då kan jag känna flow. Flow är den härligaste känsla jag kan ha. Då vet jag. Nu är jag rätt. Så skönt.

Den kan även uppstå i grupp. Samklang och flow. Då vi alla spelar en unik roll, vi accepterar olikheter och förstår att vi alla är viktiga och bidrar på olika sätt.

Det är något att eftersträva.

Vad är Livsklok

Publicerat: 23 mars, 2012 i Kärlek, Relationer, Tankar
Etiketter:, , ,

Att vara Livsklok

För mig betyder Livsklok att ta hand om sitt hjärtas röst och att respektera, lyssna, visa uppskattning och att vara kärleksfull mot sin omgivning,  i relationer till andra människor och miljön. Att lyssna då kroppen säger nej. Att gå den väg som känns rätt både i kropp och själ. Att lita på sin inre röst och funderar på vad den vill säga, när den är rädd, visar ångest, blir arg eller ledsen. Sen även funderar många varv på när du mår som bäst, vad som får dig att skratta och vad får dig att njuta – för det är här du tankar din energi och kraft. Dessa stunden ska planeras och aldrig försakas. Att vara livsklok för mig handlar om att hämta hem lika mycket energi som man tar, det gäller både den egna kroppen och miljön. Som Auberginerna, som har stor respekt för naturen. De ser till att det alltid finns något kvar som kan gro, äter de upp något planterar de nytt.

Jag och Jocke bestämde oss för att gå på bio och vi började med att köpa biljetterna på Filmstaden Söder. Medans vi väntade på att filmen skulle börja åt vi lite tackos, drack ett glas rött, lyssnade på lite jazz spontant sen iväg  för att köpa lite popcorn och hinna gå på toaletten, filmen skulle vara närmare två timmar lång så det va nödvändigt.

När jag väl sätter mig ner på min plats i biosalongen och tänkte stänga av mobilen upptäcker jag att den är borta. Förtvivlad börjar jag att leta i alla fickor och Jocke ringer den för att höra om vi hör signalen. Då svarade Cimon, min son, i min mobil. Gissa om vi såg förvånade ut. Han berättar att han har mobilen och är på väg hem och vi bestämmer att vi ska åka förbi hemma hos honom och hämta den sen. Bion hade börjat så vi kunde inte prata så länge för att ta reda på hur mobilen hamnat där. Gissa om vi undrade.

När vi väl hämtade mobilen berättade Cimon att det var en kvinna med två barn som hittat mobilen på toaletten. Hon ringde de sist ringda numret och kom då fram till Cimon. Cimon va precis vid Skrapan och mötte upp mamman med min mobil.

Detta hinner alltså hända från det att jag går på toaletten, köper popcorn och sätter mig i salongen.

Jag känner mig så förbannat tacksam för att det finns bra människor och att just denna fina människa hittade min mobil.

Vet inte vad du heter, men du kanske ser eller läser detta någon dag.

Tack och stor varm kram.

Att gå på lina

Publicerat: 2 januari, 2012 i Familj, Kärlek, Relationer
Etiketter:, ,

Att reflektera över det som varit kan vara bra. För en stund tänker jag över året som varit och känner att det griper tag i mig, året har varit tungt och snårigt. Jag har mött utmaningar som jag stod helt orustad inför. Så är livet ibland. När man något uppsträckt och stolt tycker att man har lärt sig en ny läxa så kommer en ny med helt andra prövningar. Detta år har jag för första gången i mitt vuxna liv vara beroende av någon annan. Den utmaningen är tuffare än man kan tro då man har varit en ”ensam krigare” hela livet. Under året har jag levt med en känsla av att jag balanserar på en lina som ständigt var under svaj, som att jag hänger löst. Att inte själv kunna påverka mina beslut fullt ut är frustrerande – trots att detta var uppgjort, det skulle vara så ett tag det ingick i den långsiktiga planen, så blev det oerhört påfrestande. Dessutom har jag ett helt koppel med nära som är vana vid att jag står där, stark och beslutsam. När deras förundrade blickar tittade och jag vacklade oroligt hit och dit, visste jag att jag var på helt ny och okänd mark.

Men samtidigt är jag övertygad om att jag får den utmaning jag behöver.

Jag går lite tilltuffsad, men något ödmjukare in i det nya året.

Känner mig enormt hoppfull. Av någon anledning så tror jag att detta år kommer att bli mycket bättre.

Jag har under det senaste året mött och beundrat många företagsamma kvinnor i olika sammanhang och det jag ibland upplever,  ser och betraktar är frustration och rädsla. Kvinnorna jag tänker på främst är runt 45 plus och minus fem år. Känslan projiceras. Vissa kvinnor känns samtidigt oerhört starka och driver på som ett ångvält med projekt som engagerar och samlar beundran. Medans en del tittar på förvirrat och undrar vilken plats hon kan ta i den ruskigt snabba karusellen och på den oroligt högteknologiska arbetsmarknaden, där kommunikationen sprids i samma ögonblick som händelsen äger rum.

Jag upplever att den nya och unga arbetskraften tar sig ett rejält försprång, ofta med dubbla utbildningar och med högskolepoäng som de har plockat lite här och där. Lägg sen till vanan att hantera de snabbt växande kommunikationskanalerna. Det kan kännas lite hotfullt. Många i min generation har inte haft samma utgångsläge utan är ofta utan akademisk utbildning. Några år på gymnasiet, sen ut i arbetslivet, vissa har gjort karriär ändå medan andra har fastnat i en ingemansvärld. Hon har skött många avancerade arbetsuppgifter men har ingen direkt uttalad titel. Hon har drivit tusentals projekt i hamn men har aldrig klivit upp i karriärstegen.

Rädslan växer

Jag kan känna igen mig, kanske är det min rädsla som cirkulerar. Rädslan växer, beroende på vilket humör jag är på och hur dagens affärer har gått. Har jag fått in en affär får jag en bekräftelse på att det jag gör är bra och rätt. Men när det är motigt och ingen tycks vara intresserad av mina tjänster på ett tag så tappar jag tron och fotfästet för en stund. För mig gäller det då att kunna hantera läget och den negativa stämningen på ett konstruktivt sätt.

En överlevnadsinstinkt

Rädslan jag känner handlar om ren överlevnad. Instinkten säger mig att jag genast måste leta upp min plats i den här djungeln. Annars blir jag och min familj uppäten, eller så äter någon annan upp vår föda. Det är ju en helt naturlig känsla. Vi har den inbyggd, en överlevnadsinstinkt. Det är i grunden en kraft som ska kunna rädda livet på en stor grupp och familj och min efterlevande generation framåt.

Vissa kvinnor har verkligen kraften inom sig, hon står så stadigt att man inte kan låta bli att dras till hennes kraftfulla aura. Jag tror att vi alla har den kraften inom oss, fast den uttrycker sig på olika sätt. Det vi behöver göra är att hitta kärnan till det som skapar kreativiteten och drivkraften. Vi behöver analysera vilken ådra som gör att jag är jag.  Var finns kraften som kan bidra till att mitt flow? När blir jag kreativ och känner mig mer levande?

Jag är en social entreprenör med tävlingsinstinkter och jag älskar det.

Själv kan jag jobba dygnet runt om jag vet att jag kan hjälpa någon utsatt. Om jag vet att jag kan bidra till något viktigt. Om jag vet att det jag gör är betydelsefullt. Om jag vet att det jag gör leder till något mätbart. Jag är en social entreprenör med tävlingsinstinkter, och jag älskar det. Jobbar jag inte för ett friskare samhälle genom friskvårdsbranschen, så jobbar jag för att hjälpa andra företagare med att få igång sin unikitet och business. Jag brinner både för affärskvinskap (har just lagt in det ordet i ordlistan) och att bidra i sociala sammanhang. Det är moderjord som finns inom mig och jag vill lyfta just denna förmåga som typiskt kvinnlig. Den är så användbar i så många sammanhang, inom affärsvärlden, inom politik, inom vården och mycket mycket mer.

Visst är det härligt att se att den kvinnliga kraften är på väg att växa fram lavinartat genom starka kvinnor världen runt. Men vi kan alla fortsätta att bidra. Vi har alla en viktig uppgift och roll.

För att göra det behöver vi hitta vår plats. Vi kan göra det genom att stanna upp och tänka på vart behoven finns och vilka specialområden vi ska fokusera på.

Slutsats

Rädsla är en drivkraft, i vissa fall en bra drivkraft. Men det handlar om att använda drivkraften på rätt sätt. För att driva sig själv mot högre och tryggare mål och ha goda och utvecklande syften. Rädslan är inte en bra drivkraft om den bevakar en maktposition genom att trycka ner andra.

På okänd mark

Publicerat: 19 oktober, 2011 i Familj, Kärlek, Relationer
Etiketter:, , ,

Fördelen med att flytta mitt i livet är att man får upptäcka nya miljöer, stigar och stråk. Ibland då jag är ute och går böjer jag ner huvudet och bara går, utan att igentligen veta vart jag går, jag går fort och länge på detta sätt. För att då jag höjer blicken är jag på något ställe jag aldrig varit förut. Jag börjar att leta mig hemåt och jag upptäcker saker som jag förmodligen aldrig skulle upptäckt om jag gått samma stråk varje dag. Jag ser miljöer, hus och växtlighet med nya ögon. Jag hittar nya vägar och smultronställen. Det har hänt att jag gått vilse vid något tillfälle då det har tagit fyra timmar att komma hem. Det va mindre lyckat men ändå lärorikt. Jag lärde mig att inte gå så långt, inte gå i mörker och att kissa först.

Fast hemlängtan kommer över mig som en ångvält ibland. Längtan till min trygga vrå, min första lägenhet, mina första egna köksgardiner som åkte upp och ner i mitt så bekanta köksfönster. Saknaden av barnen som små. Den nya fasen i livet med nästan vuxna barn ger någon slags separationsångest. Även om jag älskar det nya och allt vad det innebär med helt fantastiska individer som man kan resonera och skratta tillsammans med, så glimtar det till en liten smärta av längtan tillbaka till närheten och då man kände sig behövd varje dag. En slags tomhet, som är på väg att fyllas med något nytt, något vemodigt.

Det komplexa livet levererar både ljuspunkter och sorg i en mix. Men det jag ville komma fram till var att det är fantastiskt och kreativt att ge sig ut i nya stigar och stråk även om vemoden och tryggheten drar åt andra hållet. Det är utvecklande och energiskapande. Det blir också en bra förebild för barnen.

Så, nu ska jag jobba lite. Fick som vanligt inspiration och massor med tankar på min PowerWalk så jag var tvungen att skriva av mig.

Kram till dig som läser min tankar, dela gärna med dig av dina.

Ibland hittar man filmer som verkligen får en att stanna upp och omvärdera vissa saker.  The Ledge var en sådan film. Filmen fick både mig och Jocke att sitta i djupa tankar efteråt. Vi reflekterade och resonerade om de olika personligheterna och kom fram till att vi skulle vilja se filmen en gång till…Den hade budskap och olika perspektiv på livet som var mycket tänkvärda. Ska inte avslöja mer. Se filmen.

Till filmen blev det hämtad thaimat, lite lådvin och marabous helnöt…Efter en tung och utmanande dag kan det vara skönt att avsluta med njutning, avkoppling och med en stark känsla av att livet är till för att levas här och nu och att uppskatta det man har runt omkring sig. Även om inställningen finns där inom en, så behöver man bli påmind och mer närvarande i just de tankarna ofta.