Cimon och Guldpennan

Publicerat: 17 augusti, 2011 i Familj, Kärlek, Relationer, Tankar
Etiketter:, ,

Redan som liten var Cimon melankonisk, drömmande och fashinerades av allt som var glimmande och vackert. Han lärde sig både att läsa och skriva tidigt och hans handstil var var redan i mellanstadiet vacker att titta på. Han skrev skrivstil och tog gott om tid på sig. Det har aldrig gått att stressa Cimon. När han knöt sina skor fick man vänta, han var mycket noga med att allt skulle se rätt ut, snöret skulle ligga perfekt, sen reste han sig upp sakta, studerade skorna framifrån, bakrifrån och från sidan och började sen gå långsamt. För en stressad ensamstående mamma kunde detta vara mycket frustrerande men jag lärde mig att leva med det. Det fick ta sin lilla tid. Cimon var uppe i det blå och jag kutade på jorden med en rasande fart för det mesta. Det fick bli en skola i ”ta det lugnt”. Nyttigt.

Cimons sårbara konstnärsjäl har funnits där sen tidig ålder men den blev mycket märkbar då han började rita. Han kunde rita ansiktsuttryck som kunde få en att känna uttrycket i hela kroppen. Han skrev dikter och uppsattser som fick tårarna att rinna redan i årkurs fem. Hans fotografier talar till en. Nu är han nominerad till Guldpennan av Veckorevyn Blogawards och jag är stolt som bara en mamma kan bli. Jag hoppar jämnfota och känner tårarna komma som om det var hans första luciatåg med stjärgossestruten lite på sned.

Jag älskar dig min mjuka, medvetna, fina, tänkande kille.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Annonser
kommentarer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s